madeleinespangberg

Hejsan Malin och Birger

Birger känner kanske igen mig sen innan. Mitt namn är Madeleine Spångberg. Jag gick ut nian hos er år 2006. Då som en glad och extremt lycklig tjej. Men tiden hos er var mycket annat än lycklig. Jag hade gått hos er i några månader när hela min klass började mobba mig. Hade inte en ända vän i hela klassen. Alla kallade mig saker, kommenterade alltid mina kläder, mina skor och allt man kan komma på. Jag var väldigt ensam och att äta mat, vad var det, jag kunde inte gå in själv i matsalen som var gigantisk och sitta helt själv. Så dem gångerna som jag faktiskt var hungrig så gick jag hem och åt. Alla vet att man måste ha mat för att kunna koncentrera sig så min koncentration var aldrig på topp. Jag var verkligen nere i botten. Min mamma pratade gång på gång med rektor, klassföreståndare. Men inget hände. Förrän en kille som var två år äldre och som var med i antimobbningsgruppen tog tag i det. Han heter Ramn Alfredsson och är min räddning i livet. Annars vet jag faktiskt inte om jag hade levt idag, för detta var det värsta som någonsin hänt mig. Att vakna varje morgon och inte vilja, inte orka men framför allt inte våga gå till skolan. Man vågade inte för man visste att man skulle bli utanför och utfryst. Då är jag ändå en tjej som tar för mig i livet och som har lätt för att prata med människor. Tack vare Ramn så fick han antimobbningsgruppen att hjälpa till så jag fick byta klass. Byta till en klass där dem såg helt annorlunda på allt och jag blev en av dem inom loppet om någon timme. Jag är enormt tacksam för att Ramn gjorde detta och även för att alla lärare som undervisade 7-9F 2003-2006 tog emot mig med öppna armar. Detta ändrade min syn på livet och jag lever än idag med ett leende på läpparna, men det som hände på Altropskolan i klass 7D 2003, kommer förfölja mig resten av livet.

Nu över till det väsentliga i höstas började min lillebror hos er i klass 7D han också. Jag märkte tidigt en förändring på min lillebror. Han var inte alls glad på samma sätt som innan. Han berättade att han ofta var ensam och ibland blev han kallad bög och homo osv. Jag ringde och pratade med Ann-Sofie var även nere och pratade med Annelie, min mamma har även pratat med hans klassföreståndare Mattias. Detta började för flera månader sedan och det blir bara värre. Idag hittade jag Samuel hemma på lunchrasten gråtande med en macka i handen. Han ville för de första inte äta i skolan, då han fick sitta själv. Han nämnde gång på gång hur han hatade skolan och hur han kände sig ensam och faktiskt inte ville gå dit.

Att jag ser att detta upprepas en gång till, innebär att det inte blivit någon större skillnad på er skola. Utan att ni fortfarande står kvar med samma problem. Intill er ligger en annan skola Kunskapkällan, där en mobbning inte ens tillgängligt. Jag tycker detta är helt förfärligt, jag gick ut för 12år sedan och ändå så tillåter ni fortfarande detta ske. Eftersom det inte händer så mycket när vi pratar med lärare eller skolvärd, tänker jag nu berätta för er rektorer hur det faktiskt fungerar på er skola. Jag mår riktigt dåligt över att se min lillebror få genomlida samma sak som jag faktiskt själv en gång gått igenom och detta önskar jag inte ens min värsta fiende. I eftermiddag har Samuel och hans mamma och pappa utvecklings samtal med Mattias och då skall det pratas en hel del om detta. Men jag är less på detta, jag varnade er för flera månader sedan och ändå låter ni vuxna detta ske. Jag lägger inte skulden på någon men det är ni vuxna som skall se till att detta inte förekommer på er skola.

Är det något ni undrar över nås jag dygnet runt på min mobil 07********

Med vänliga hälsningar Madeleine Spångberg, storasyster och beskyddare till Samuel Spångberg