madeleinespangberg

Idag var det dag igen, Shandy skulle ta sitt andra slutspår nu i hopp om att det skulle gå vägen. Vi fick inte veta vilket håll vinkeln gick åt men jag visste att det var två stycken bloduppehåll i ena och sen att de skulle vara mellan 550-650m långt. Jag satte på henne och hon går fram en bit sen vinklar hon höger går en bit och sen visar hon att hon inte hittar något mer spår. Gick tillbaka till start, sätter på henne igen och samma sak sker. Nu börjar mitt tålamod ge sig för jag vet ju att hon kan detta. Sätter på henne en tredje gång och samma sak EN GÅNG till va fan är detta? Sätter mig ner och blir så sur att tårarna bara sprutar, vill bara sjuka ner i skogen och inte komma upp på länge. Går tillbaka och då hade jag gett upp, visste liksom inte ens vart starten var längre. Tillslut går jag förbi slutet och jag säger högt till mig själv, okej vi gör det en gång till men tar hon det inte nu så kommer hon aldrig få gå ett eftersök mer, det bevisar ju bara att hon inte är en eftersöks hund. Jag sätter på henne en sista gång och hon går ner till platsen där hon vinklat höger, där vinklar hon nu vänster. Okej tänkte jag va hände liksom, jaja nu får de bära eller brista. Tycker ändå hon ser rätt säker ut på sin sak så hon får fortsätta, efter en bit vinklar hon vänster igen och ca 20m bort ser jag skanken. Låter henne jobba hela vägen fram tills hon hittar den. Fattar ni?? Min älskling hittade den. Jag hade velat klara de på 15min men tyvärr blev det 22min, vilket var klart godkänt då man har 45min på sig att göra det. Så nu är Shandy äntligen en blodspårs hund:) Det har krävt mycket arbete, jävla mycket blod svett och tårar(BOKSTAVLIGT TALAT) men jävlar annamma den som ger sig..