Ta aldrig någon förgivet
För några veckor sedan sa min pappa till mig att man aldrig skall ta någon förgivet. Det slutar oftast med att man själv blir sårad över att den du tog förgivet inte fanns när denne behövdes som mest. Efter dagen som gått så har jag lärt mig detta något oerhört. Lita aldrig på någon. Ta aldrig någon förgivet. Ensam är starkast så är det bara. Idag har jag mått lite dåligt har haft extrema blodsockerfall vilket ledde till panik attack efter panik attack.
Sökte stöd hos en person som jag antog skulle stötta mig och trösta mig. Men jag hade fel, jag vet det sedan innan och jag måste verkligen lära mig att vissa människor vill inte sätta sig in i andras sitsar. Dem är så rädda för att se att de finns en annan verklighet utanför deras liv. Det gör mig så arg att jag gång på gång söker tröst hos samma person och det slutar alltid på samma sätt. Nu måste jag sätta stopp för detta. För vad är meningen att söka tröst hos någon som inte vill trösta, inte vill förstå. Det är ju helt omöjligt. I slutet är det som vanligt jag som blir sårad... Så nu får de vara nog.
Sök tröst hos dem som tröstar, som du vet aldrig vänder dig ryggen. I mitt fall är det Shandy och Ricoh, lovar finns ingen bättre att söka tröst hos än Shandy :)
